Förkyld och gegga i skallen

Fortfarande förkyld med massa gegga i skallen, de är inte kul längre.
Har massor att göra men orken finns inte.
Igår kollade jag på Sex and the City Filmen, den var faktiskt riktigt bra!!
Mycket bra spelat av tjejerna!! Impad.
Okej, ja jag gillar serien, den känns iallafall mer ärlig än många andra serier om typ disney kärlek och leva lyckliga resten av sitt liv utan svårigheter. Så funkar ju inte verkligheten.
Leva lycklig? Ja de tror jag på men inte utan svårigheter. Man måste alltid kämpa.
Man får inte saker serverade på silver fat.

Pratade även med en annan vän igår på msn. Han ville ha ett passionerat förhållande. Nej inte med mig, allmänt faktiskt. Jag sa att han kommer att få de bara han slutar leta eller försöka.
Han sa att han haft det men att de bara gled i väg som hala tvålar. Weell, då är han inte redo.
Allt som händer eller sker, händer av en anledning. Man kanske inte förstår den just nu men förr eller senare så gör man det. Nej jag pratar inte om ödet. Ödet kan man ändra. De finns vissa saker en människa ska lära sig i livet och så länge man inte lär sig av dem kommer man vara med om dessa jobbiga saker flera ggr.
Om jag tittar tillbaka på mitt liv så ser jag vad som var meningen redan för flera flera år sedan men då var jag inte redo så jag tog inte de spåret. Men när jag var redo kom den röda tråden tillbaka. Bara sådär.
Jag bodde i Malmö för många många år sedan och redan då sprang jag på Jonne. Men inget hände då. Vi registrerade varandra thats it. Jag fick ju höra av några andra under den tiden att de tyckte han var konstig. Mysko lixom. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad jag egentligen tyckte då. Mer än att han var snygg. Men jag antar att jag blev färgad av av de andra sa. Kanske inte helt med lite, tillräckligt för att jag inte skulle säga högt vad jag tyckte själv. å andra sidan så kände jag honom inte då, så vad skulle jag tycka?
Jag kände inte mig själv då heller, så hur ska man känna nån annan?
Snacka om att man varit lost. Letat lixom.
Men iallafall. Lämnade Malmö och bodde på många andra platser emellan och hade sporadisk kontakt med kompisen T som bor där. Helt plöstligt ett antal år senare får jag ett ryck och åker till T för att hälsa på och Häpp, där var J igen och denna gång sa de bara klick direkt när jag såg honom. Inte för att jag erkände de då eller ens visste om de själv. Men alla andra såg det och visste det. Typiskt va?
Ja mena här har vi då de där med röda tråden, eller dörrar eller vad man nu vill kalla det.
När jag först kom till Malmö så var de meningen att jag skulle lära känna T och genom T skulle jag träffa J . Men jag var inte redo för det då och inte J heller sådärför blev de att man träffade PB som visade sig vara en lärorik läxa, men inte mer. Meningen blev då att jag skulle lära känna mig själv och få veta vad jag vill och hela den baletten. Vad PB hade med det att göra vet jag inte mer än att jag vet vad jag inte vill ha! Kanske var det vad jag skulle lära mig. Samt att den jag var då inte var den jag egentligen är.Men de visste jag ju inte då. ¨Då letade jag ju fortfarande. Vilket jag iof tror att man gör hela livet mer eller mindre. Utvecklas.

Så allt som händer och sker händer av en anledning. Inget händer av en slump. Jag tror inte på slumpen. och jag vill inte kalla de för ödet heller.
Så jag vet inte vad jag vill kalla det.

Jag hade ett annat samtal igår med en vännina L om sången. Hon sjunger med i en kör och tar sång lektioner.Jag vet inte hur hon låter för jag har aldrig hört henne. Men hon frågade mig varför jag slutat sjunga. Och då slog de mig massa saker som gjorde mig ganska ledsen. Och henne med iof. Jag har sjungit hela mitt liv. I körer, hos pedagoger och i teatrar. Men, så slutade jag och åkte på jordens skräck för att sjunga inför andra. Allt började med ett extremt dåligt förhållande där jag blev ner tryckt och fick höra att jag skulle hålla käften. Tänker inte gå in på detaljer men de var ren tortyr i minst två år. Efter de har jag kämpat med att våga sjunga igen. Men de är så svårt, och jag är extremt rädd. varför? jo , prestations ångest av rang.
Det har ju inte hjälp att min käre far försökt hjälpa mig genom att säga hur bra jag är och så, då får jag bara mer prestations ångest. Men vad är jag egentligen rädd för? Jag vet inte. Där är problemet. Jag måste hitta anledningen till varför jag är rädd. Jag vet att jag kan och att jag åtminstone inte låter som en misshandlad katt. Men....varför så rädd för att låta andra höra det?
Jag vet inte......Får jobba på det.

En annan vännina till mig i Kanada har förlorat sina barn till socialen.
De anser att hon är en dålig mamma. Hon var i ett dåligt förhållande där hennes kille slog henne.
Då tar socialen hennes barn? Hon har tagit sig ur de förhållandet men får inte ens träffa sina barn. Vad är de för jävla system? Hon berättar att detta inte är något ovanligt i kanada om man är av indiansk börd. Systemet tar många indianska barn och sätter dem i vita familjer.
När ska de sluta behandla indianerna som en egendom? När ska de inse vad de har gjort?
Hennes advokat säger att hon inte kommer få tillbaka sina barn för de är hennes fel att hennes kille slog henne. Va e de för jävla resonemang???
jag blir så förbannad när jag hör dessa saker. Ge för i helvete hennes barn tillbaka.
Sjuka land , sjuka politik och sjuka människor som tror sig vara bättre än indianerna.
Är de så konstigt att indianerna hatar vita? Nej , de tycker jag inte. Jag förstår dem.
Okej alla indianer hatar inte vita, men de flesta gör och den andra delen litar inte på vita. Fullt förståeligt. Man känner sig ganska maktlös när man inte kan hjälpa till heller. Hur slåss man mot ett system som satt dessa handlingar i system? och speciellt från ett annat land?
Hon är stark som orkar fortsätta kämpa trots Advokatens ord. Han verkar ju inte kämpa för henne direkt. Hoppas hon finner en advokat som kan och vill göra sitt jobb.
Jag håller tummarna för henne.

Jonne, jag saknar dig enormt mycket!!! Kom Hem.