Farmor

Jag saknar min Farmor Astrid dagligen, men vissa dagar mer än andra.
Idag är en sådan dag. Jag sitter här och funderar på allt som varit och allt som inte blev.
Sommaren då hon gick bort pratade jag knappt med henne. Nej nu ljög jag. Kanske var de de 2 åren innan hon dog som jag inte pratade mkt med henne. Varför?
Jag vet faktiskt inte. Men jag ångrar det nu.
Hon var ju helt underbar än om väldigt gammel dags och inte hängde med i utvecklingen genom åren. Hon trodde Black Army var nazistiskt....Men förstod nog inte ens när jag berättade att de handlade om fotboll och AIK.
När hon gick bort bodde jag i malmö, jag hann aldrig hem för att säga adjö.
Jag satt hemma i min ensamhet och väntade på att pappa skulle ringa och berätta att de stängt av maskinerna. Första samtalet kom nånstans mellan 7-8 på morgonen från min bror som bara grät på andra sidan av telefonen. Jag förstod att ngt hänt farmor men inte vad. Jag ringde pappa som började berätta att hon fått en hjärnblödning men sen brast han i gråt med och bad att få ringa tillbaka. Där satt jag och paniken spred sig i kroppen på mig.
Men de var bara att vänta....tillslut ringde pappa igen och berättade att hon fått en massiv hjärnblödning på kvällen och att farfar släpat sig upp ur sängen när hon slutat svara på tilltal ..
Min farfar är rullstolsbunden. Han fick panik och den enda han kunde ringa var min morbror som från sin bil ringde ambulansen och min pappa.
De fick igång farmor i ambulansen men talade om för min familj att hennes kropp inte orkade.
Jag sa att jag skulle kasta mig på första bästa tåg hem men pappa sa att jag ändå inte skulle hinna hem. Så jag kunde lika gärna ta ett billigt tåg.
Nästa samtal kom från min bror, jag vet inte riktigt när men han berättade att hela familjen var samlad för de skulle stänga av maskinerna som höll farmors kropp vid liv.
Han grät....Jag med....
Pappa ringde igen nånstans mellan 10-11 tiden och berättade att allt var färdigt. Farmor var borta. Nånstans här stängde jag av alla känslor och slog inte på dem igen.
Jag tog natt tåget hem till Uppsala för att vara med och stödja familjen men allra mest min bror som bott med farmor hela sommaren. Jag minns inte om jag grät ngt......Jag minns inte om jag grät på begravningen. Jag minns bara att jag inte insåg att min farmor faktiskt låg i kistan....
" men hur får hon plats"
Jag minns att jag inte kände igen många ansikten på begravningen men alla visste vem jag var.
Insåg då att jag nog inte varit så närvarande i farmors liv som jag nog önskat att jag varit.
Jag fick höra alla dessa människor berätta om farmor som vänninan, frun, barnvakten ja alla olika delar av min farmors liv som jag inte ens tänkt att de existerar. För mig var farmor bara farmor.
Prästen använde dikten jag skrev till farmor medans jag satt ensam och väntade på samtalet. De sista avslutande samtalet. Många kom sedan och tackade för dikten, de kände igen farmor i den allihopa. Jag har kvar dikten. Men jag tänker inte lägga ut den här, för den tillhör farmor och alla dem som älskade henne.
I början på sommaren råkade min farmor ut för ett åderbrock tror jag de heter på hals puls ådern och blev akut opererad för det. Hon överlevde och blev frisk förklarad. Hon sa då " Nån där uppe måste tycka om mig" Och de hade hon rätt i för hon blev kallad hem när sommaren var slut.

jag inser att jag ännu inte bearbetat allt , att jag på ngt sätt inte klarar det. Det är lättare att förtränga det än att ta hand om det. Men ibland när man får för sig att ringa henne eller när man ska hälsa på farfar blir de svårt att inte inse att farmor inte kommer tillbaka.....
En vacker dag ska jag ta hand om allt detta......När jag är redo, kanske gör jag det pö om pö...vad vet jag......
Jag vet bara att jag saknar henne enormt och att jag önskar att jag haft bättre kontakt med henne än vad jag hade.
Men jag vet att farmor visste att jag älskar henne även om jag inte ringde ofta.

Så farmor vart du än är nånstans.....Nån där uppe måste tycka om dig men vi här nere älskar dig för evigt och du, vi ses sen!